inte skrivit en meter ord på så länge.. och vet inte heller om jag kommer skriva månge fler än på ett tag. men påmindes om bloggen av en händelse.. doing that tomorrow. doing what tomorrow? being alive? staying alive? dying? breathing? killing time? or me?
kanske kan orden ge mig befrielse. från smärta, sorg och vanmakt. kanske skänka förståelse för mig att se att det finns stunder som är sämre men även stunder som är sååå mkt bättre.
ensamhet
även om jag vet att det finns dom som bryr sig så finns det
ensamhet
kärlek
vet det finns men hur kan det vara möjligt att man inte känner det
kärlek ni vet.
sjunker som en blytyngd beslutsamt ner genom det mörka kalla vattnet som kallas depression. som en lampa som mörknar när ljusknappen slås om. från on till off. mörker... och ensamhet. allt inneslutet i min kropp som bara är trött och vill sova.
tänker på ann heberleins ord.. jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva. klockrent.. jag vill inte dö. jag sitter inte här med sällskap av piller och alkohol. inte heller räknar jag ut vilken kniv som skulle vara bäst. eller var i älven det är bästa att kliva i. jag bara önskar att det var över snart. för det finns dagar jag inte älskar mig.. dagar jag inte tycker om den jag är. det jag gör när jag står utanför och ser på... jag vill inte dö.. men jag orkar inte leva. men återigen påminns jag om att mitt liv är inte riktigt mitt. det tillhör dom jag älskar mest.
kärleken gör att jag inte kan lämna efter mig den smärta som självmord gör. den ilska, sorg, förtvivlan och frågor. jag kan inte göra det.. så därför.. så fortsätter min lampa att släckas med jämna mellanrum, medan jag sakta sjunker ner i det mörka, kalla och ensamma vattnet. för genom erfarenhet så vet jag att det kommer att vända, ljusna igen. fram till dess så väntar jag och varje dag bestämmer jag mig för att klara mig igenom. igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar