förundrad hur döden kan vara så aktiv emellanåt. hur olyckan ibland verkar jobbar övertid. de senaste året har det varit en enorm fart på båda områdena. olyckor i många olika former har visat sig och där vissa har resulterat i död. den här vintern känns det lite som om tiden och rymden komprimerats av döden/sorgen. allt för mkt som händer. en själv, andra som man känner, som man står nära. och så alla dessa som man ser att läsa. så mkt sorg och saknad, förlust.
och som det görs i en film jag faktiskt gråter till.. så lånar jag dom här orden. för jag tror inte ngt kan beskriva sorg (min) bättre än dessa ord kan.
Funeral blues.
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He is Dead.
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.
The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the woods;
For nothing now can ever come to any good.
W.H. Auden
