waiting for the rain to fall...

....det är inte på samma vis längre och jag orkar verkligen inte en vända till. fastän det här är mer dämpat.. mer soft så är saknaden större och vidare och smärtsammare. jag rullar ihop känslan som en liten boll.. lite tagig och grå. låter den ligga djupt där nere utan näring, utan ljus. för att hoppas att den dör ut av sig sjlv. men det behövs sååå lite.. för att den ska vakna till, hoppa upp rakt i mitt ansikte, rakt in i mitt hjärta och värka så smärtfullt. jag önskar att du fick känna EXAKT samma saknad, förvirring, längtan och sorg som jag. att hela din dag fylld med andetag var en ständig påminnelse över oss. ett avbruten löfte och dröm som helt plötsligen bara slutade finnas. som togs bort och kastades iväg. jag önskar att varje gång din tanke bara nuddar vid ngt som kan vara jag så ska din själ slitas i tusen bitar och spridas ut över hela universum i molekyler för att sakta ååh så sakta dras mot varandra för att återgå till den där jkla bollen som bara plockas undan. jag vill att du ska vakna fuktig om natten, orolig och tung i tanken, i saknad av oss. jag vill att när du hör musiken ska minnas din känsla när du hörde den först, känslan av oss. jag vill att varje doft som är min ska komma din väg och göra dig påmind om mig och min kropp. att varje plats som var vår ska komma i din väg och störa ut din hela dag. jag önskar dig gråt och sorg och saknad och längtan och minnen som tränger sig på.. men mest av allt önskar jag dig mig, att komma tillbaka till. jag vill att du ska erkänna att du vill ha mig, nära, inuti, för alltid och through and through. helt, sant och fast...