.....der de vita sängar står låg en liten bröstsjuk flicka blek och tärd med lockigt hår. en gammal barnsång som i det närmaste kan kallas för skilllingtryck.. alla mina kompisar dom verkligen bara ÄLSKADE den... själv var jag inte så förtjust i den. av många orsaker. för många i min närmaste familj dog när jag var mkt liten och sången om långa salar med vita sänger var ganske lite för magstarkt för mig.
nåväl.. tider förändras och numera när jag hörden så förstår jag varför en drös med pre-teens flickor var så förtjust i den. *ler*...fortfarande i än idag så är jag inte så förtjust i långa salar med många sänger. vilket jag redan har ordat om i en tidigare blogg. det handlar inte om rädsla som många verkar tro utan jag avskyr verkligen att vara sjuk och visa mig svag. vilket tyvärr inte är specielt klokt om man verkligen har ont och verkligen är svag.
ta i dag tex. jag hade tid på en av nus eminenta kliniker. med raska steg (kanske inte raska då) så gick jag genom slussen in till c-hallen. där går jag och minns gamla tider och lukter (då slussen fortfarande luktar som när jag var 6) men tänka på gamla tider är inte klokt om man har varit ovarsamt med sitt högra knä, inte klokt alls om man dras med en överrörligheter i knä, rygg och fotleder. nej har man sånt så bör man vara lite mer fokuserad än undertecknad. bäst jag går där och minns röken i centralhallen så.. poof..lr knak.. jag vet inte vad man ska kalla det för. i min hjärna så lät det bara aj-jävlar-hur-kan-ngt-göra-så-jävla-ont-utan-ngn-större-orsak. snacka om att släcka lyset i översta våningen. svett kom på ställen som jag som sjögrens patient glömt bort man kunde svettas genom. andningen sjönk ner på... obefintlig. jag dog rakt upp och ner. tänk av vad ett litet knävik åt fel håll kan däcka en. att vänta på att mannen skulle hinna ikapp mig var inte att tala om. jag hade en tid att passa. så med stapplande, hasande, nigande, väggkrypande steg tog jag mig nästan ända fram till mottagningen innan mannen kom ikapp. tur i oturen fick jag komma in på en gång. slängdes upp, prover togs och voila. fini... skönt.. nu skulle jag fara och handla..
den illusionen om handling försvann i samma ögonblick jag steg ut ur undersökningsrummet. där gick det inte längre. på plats bestämde min man med personal att akuten var det rätta stället för mig. tom jag ansåg väl i det skeendet att det kunde vara klokt. så.. ok då.. akuten here i come.. i en pastellgrön aktig 80-talsfärgad rullstol.. total förnedring. till akuten men sen fick det vara nog. smärtan var total men i denna rullstol skulle jag inte visa upp mig. det var ett som var klart. så efter en kort visit i väntrum så blev det min tur. det trycktes och klämdes och jag skrev vid vissa tillfällen man ack vad rörande överens vi var om att det inte var SÅ farligt.. bara jävligt ont. upp på röntgen med dig tant, vänta en stund, vända och vridas lite, ut i väntrum igen för att ÄNTLIGEN komma ner på akuten igen. naturligt var allt som jag tidigare visste.. överrörlig, ömma muskler, träna, stödja, osv.. inget nytt mao.
så.. här sitter jag nu. ont som fan. bandagerat som attan över knäet. och luktar lavendel om benet som värsta garderobsprylen. (muskelsalvan luktar så). dammat av kryckorna ur källarskrymslen och planerar morgondagens tur till ikea. ja jo det gör jävligt ont. när jag sitter, när jag går, när jag står. har än inte provat att dansa men misstänker att det gör nog fan ont då med. men herregud, jag lindar knäet, jag smörjer mina smäckra ben, det får gå som det går. jag vägrar sitta hemma i helgen när det inte var planerat riktigt så. jag får ha ont på måndag. ja, de flesta i min familj tycker jag är knäpp. de flesta jag känner tycker jag är knäpp.
jag säger som napoleon XIV: they're coming to take me away ha ha..
