...ce fini..
fan vad less jag är på att vara ensam. kunde lika bra vara ensam på alla nivåer.
this is goodbye.. sum 41
måndag 19 juli 2010
i hurt myself today...
...to see if i still feel....i focus on the pain.. the only thing that's realt....the neadle tears a hole....the old familier sting...try to kill it all away...but i remember everything....
hur kan det vara möjligt att vissa människor inte förstår?
hur kan det vara tänkbart att ngn kan smärta så ofantligt men ingen ser ngt? inte ens de som delar personens omedelbara närhet?
hur kan människor vara så ytliga och grunda att dom inte kan ta till sig andras smärta och ångest?
hur kan en förälder välja att inte vara där, att påstå att dom gjort sitt och tvår sina händer och bara går..iväg...igen.. för en tredje gång.. för ett tredje barn? hur kan det vara så?
har vi kommit in i värld, en värld full med kunskap, där vi inte bryr oss om varandra för att det är såååå jobbigt.. för oss själva? vi stänger av andra människor och fokuserar oss på det som är enkelt och som kräver minimalt av insats. se till att det vuxna barnen som flyttat hemifrån äter middag och inte är ute och partajar. ytligt. kväker och bräker om sina egna insatser på vald arena, oftast inom ett område som inte innehåller svåra känslor. en värld där valet av kläder lr tapet är av mer betydelse än valet av ord och tröst när en människa har det tufft.
jag är så fascinerad av detta.. att det faktiskt finns vuxna människor som inte bryr sig. att samma vuxna människor aldrig ngnsin har känt lr kan förstå ngt liknande. utan djupet åt ena hållet kan man verkligen känna höjden åt andra. plastmänniskor, ytliga, grunda, utbytbara människor som inte fyller mer plats i världen än deras bilar på parkeringsplatserna. det är bara att beklaga dom.
alla våra fantastiska unga människor som finns, som mår dåligt, som skrattar, gråter, lever, dör, som kommer till oss en kort stund som barn för att vandra ifrån oss som vuxna, men som återkommer, med trasiga själar, hjärtan, som kryper in till oss med längtan om helhet, tvåsamhet, önskan om kärlek och längtan om att vara behövd och viktig. alla dessa barn som vi hållet tätt intill oss och önskat kungariken och världsrymder, alla dessa barn som saknar en famn och ett varmt hjärta att luta sig emot och famnas av. alla våra barn.. stora, små, gamla, unga. alla våra. vår framtid.
vad annars än r.h.c.p
hur kan det vara möjligt att vissa människor inte förstår?
hur kan det vara tänkbart att ngn kan smärta så ofantligt men ingen ser ngt? inte ens de som delar personens omedelbara närhet?
hur kan människor vara så ytliga och grunda att dom inte kan ta till sig andras smärta och ångest?
hur kan en förälder välja att inte vara där, att påstå att dom gjort sitt och tvår sina händer och bara går..iväg...igen.. för en tredje gång.. för ett tredje barn? hur kan det vara så?
har vi kommit in i värld, en värld full med kunskap, där vi inte bryr oss om varandra för att det är såååå jobbigt.. för oss själva? vi stänger av andra människor och fokuserar oss på det som är enkelt och som kräver minimalt av insats. se till att det vuxna barnen som flyttat hemifrån äter middag och inte är ute och partajar. ytligt. kväker och bräker om sina egna insatser på vald arena, oftast inom ett område som inte innehåller svåra känslor. en värld där valet av kläder lr tapet är av mer betydelse än valet av ord och tröst när en människa har det tufft.
jag är så fascinerad av detta.. att det faktiskt finns vuxna människor som inte bryr sig. att samma vuxna människor aldrig ngnsin har känt lr kan förstå ngt liknande. utan djupet åt ena hållet kan man verkligen känna höjden åt andra. plastmänniskor, ytliga, grunda, utbytbara människor som inte fyller mer plats i världen än deras bilar på parkeringsplatserna. det är bara att beklaga dom.
alla våra fantastiska unga människor som finns, som mår dåligt, som skrattar, gråter, lever, dör, som kommer till oss en kort stund som barn för att vandra ifrån oss som vuxna, men som återkommer, med trasiga själar, hjärtan, som kryper in till oss med längtan om helhet, tvåsamhet, önskan om kärlek och längtan om att vara behövd och viktig. alla dessa barn som vi hållet tätt intill oss och önskat kungariken och världsrymder, alla dessa barn som saknar en famn och ett varmt hjärta att luta sig emot och famnas av. alla våra barn.. stora, små, gamla, unga. alla våra. vår framtid.
vad annars än r.h.c.p
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)