söndag 4 juli 2010

papa dont preach...

....i been losing sleep.... and my heart don't belong to daddy anymore.


återigen slås jag av det faktum vad vissa föräldrar låter sina barn genomlida, genomgå eller bara lida. hur vissa föräldrar stänger ute och slänger bort sina barn som om de inget var värt. som ngt mindre värdigt att kalla familj bara för att de låter mer, kräver mer, bråkar mer, gråter mer, stänger av mer, stänger ute mer, presterar annorlunda. hur kan man låta ett barn glida ifrån en så att inget finns kvar bara kylan av isen som ligger emellan.

hur kan så många glömma bort sin egen ungdomstid. hur det var, hur man kände, vad man ville, vilka drömmar som fanns, vad man längtade efter och vad nytt man upptäckte varje dag? alla äventyr och härliga saker som fanns? likväl som alla jobbiga, sorliga och plågsamma timmar, dagar, och för några, år? hur kan man bli så gammal så det glöms bort, det man kan använda som verktyg för att stödja sina egna ungdomar och andras? hur?? varför?? och när börjar man göra det??

ingen är perfekt, föräldraskap jobbar man med på heltid. viktigt att aldrig ge upp, stänga av eller avvika. viktigt att erkänna och förstå att man inte kan vara duktig på allt. utan viktigt att vara nära, lyssna, höra och försöka. varje timme, varje dag, vecka och år.. till dagarnas slut..

man blir gravid, man blir förälder. livets första verkliga oro infinner sig, en oro som som aldrig ger med sig. förälder är man för alltid från den dagen till dagen aldrig finns mer och långt bortom det. det viktigaste, jobbigaste, träligaste, krävande, mest belönande, härligaste, hjärtevarmaste uppgiften man kan få. vara förälder, vägvisare, följeslagare, rådgivare, spottkopp, kräkpåse, bollplank, lärare, kramare, tröstare, plåstrare.

jag är mamma och jag gör en skillnad varje dag. och även om jag låter som ett amerikanskt reklaminslag så är jag fan stolt över mina barn och jkligt tacksam över att få vara en del av deras resa. stolt över vår familj och vad vi trots allt lyckas åstadkomma.

we make every moments count. och det är den stora skillanden.. alltid..



bara för att titeln är så bra.. mr o.. .. mama i'm coming home..

you hear what i say?

the best part of us slowly dies if no one really believes they exist. what remains is just shadows of memories and the cold ashes of trust and beliefs.

hell isnt a pit full of demons
poking your flesh with a stick
its an endless dinnerparty with
all the people you just cant stand
and really hate.