...drygt en vecka kände jag mig som vanligt. nästan ivf. nästan ingen värk i leder och muskler, nästan inte trött. INGA sår i mun lr näsa. YIPPEE. INGET illamående. INTE yr det minsta.. halleluja.. det kändes inte dumt att kunna göra saker.. även tråkiga saker utan att behöva bli totalt utslut, knäckt. Kunna baka, laga mat, städa, tvätta, skämta. det var nice..... det var nästan som vanligt.. me like.. a lot..
idag är det inte så. för ngr dagar sen började värken komma krypande.. leder muskler gråter när ag ska göra ngt. fingrar svullnar och gör det svårare att greppa och hålla saker. tom att klia hundarna är svårare då lederna känns nästan som de glider isär vid påfrestning. det ihållande illamåendet som påminner om den vid graviditeten. "förkylningen" som känns i varje led, muskel och långt ner i bröstet. und so weiter.. värst är ändå den extrema trötthetskänslan som finns i hela kroppen.
tack och lov för en förstående familj. tack och lov för fina vänner. tack och lov för tv och film. tack och lov för musik. för keliga djur. för kläder utan hårda kanter och mjuka underkläder. svala lakan när febern river och varma filtar när jag fryser. tack och lov för kramar och skratt. faktiskt det enda jag saknar just idag är faktiskt suget efter sötsaker. att vara sugen på en god chokladbit och vilja äta den... just i dag saknar jag det för då skulle jag köpa en stor blå fazer och äta upp ALLT på en gång...
