...mot natt.
den här dagen var besök på sjukhuset inbokat. ögonmottagningen. förutom att jag verkligen inte tycker om att vara i det medicinsk tillstånd jag befinner mig i just nu, så vill jag påstå att träffa läkare är ngt jag verkligen inte tycker om. sitta och förklara och berätta om igen vad som händer i min kropp, är så...tröttsamt uttjatande och jag känner mig verkligen som en tvättäkta hypokondriker. ikväll....just nu.. har jag bara lust att lägga ner hela jxxla skiten och avskriva utredning. med allt vad det innebär. inga mer läkarbesök, inga mer gissningar och förhoppningar. inga mer prover och väntan på provsvar. ingen mer sjukdom, ingen mer förvirring i kroppen som jag inte längre känner igen som min egen. utan bara.. skippa hela skiten och få vara ifred. less och grinig är mina "adelsmärken" för tillfället.
och sen på ngt ruskigt sjukt sätt så kan jag inte bara vara sjuk heller när jag träffar folk, allra minst läkare. utan jag är så jäkla hurtig och skämtsam för att sen efter besök sjunka ihop som en katastrofalt misslyckad sufflé.... jag avskyr att vara dålig, hatar att det här som trynar i min kropp, som håller på att förvandla sig till min identitet. jag ryggar tillbaka när jag hör tonfall av sympati. fan tyck inte synd om mig, bli förbannad, att jag inte får vara som förr. i dag är inte en dag med hurtiga uttalande som "det finns värre saker att drabbas av".. numera vet jag inte längre om det är för att inte oroa andra lr för att trösta mig själv som jag säger och tänker de orden. vet bara.. att just ikväll har de liten verkan.
nej som sagt.. en lång dags färd mot natt. och jag hoppas att jag ikväll hittar ngt som tröstar i natten.
