han stod på gården och väntade på oss, min man och mig. kände igen honom på ryggtavlan och hans sätt att gå och röra på huvudet.. *ler lite*.. när han hörde vår bil rulla in på gården vände han sig om och jag så glädjen i hans ögon. leendet på läpparna som var så välbekant. och allt var så familjärt när han la sina trygga björnarmar kring mig och gav mig en stor härlig kram. det kändes så skönt och så trevligt. så välbekant. då vaknade jag och återigen slogs jag av den enorma saknaden och den verklighet som obönhörligt vill påminna oss om att döden är definitiv. det hade fan varit bättre om vi hade blivit ovänner och jag på så sätt inte längre varit en del i hans värld. då finns ivf chansen till återförening. idag hatar jag verkligen döden för i vissa fall så är den fullständigt onödig. idag blir en gråtdag. idag blir en dag med rammstein. en dag med ilska, förbannelser, saknad och insikt. idag är en höstdag. idag är åter en dag utan anders.
