...till alla pappor runtom i landet.
själv har jag inte vuxit upp med ngn pappa av olika orsaker. den som jag såg som min far dog när jag var barnet. det var först i vuxen ålder (ca 8 år sen) som jag fick kontakt med min egen far. vi har en sporadisk kontakt som antagligen är bådas fel eller ingens utan bara som det är.
även om jag själv inte vet hur en pappa är så, vet jag och ser jag runtomkring mig hur en pappa bör vara och hur barn önskar sig att sin pappa var. både genom mina egna barn och genom vänners barn. en närvarande pappa känns viktigt. en pappa som håller om en och säger att allt ska bli ok om så bara i stunden. en pappa som alltid står i ringhörnan och peppar en, som aldrig ger upp. en sån pappa ska det vara. en fixar-pappa, en donar-pappa, en pappa som kan allt och visar hur saker och ting ska göras. en pappa för mysstunder och kramar, även om grabben är mitt i tonåren. en pappa som fixar pannkakor mitt på söndag och visar hur man ställer upp bråk. en pappa som bryr sig och som vågar visa det. men först och främst en pappa som är där så att när han inte är det ska det finnas saker att minnas.
från din eleonore
