i en sal på lasarettet..

.....der de vita sängar står låg en liten bröstsjuk flicka blek och tärd med lockigt hår. en gammal barnsång som i det närmaste kan kallas för skilllingtryck.. alla mina kompisar dom verkligen bara ÄLSKADE den... själv var jag inte så förtjust i den. av många orsaker. för många i min närmaste familj dog när jag var mkt liten och sången om långa salar med vita sänger var ganske lite för magstarkt för mig.

nåväl.. tider förändras och numera när jag hörden så förstår jag varför en drös med pre-teens flickor var så förtjust i den. *ler*...fortfarande i än idag så är jag inte så förtjust i långa salar med många sänger. vilket jag redan har ordat om i en tidigare blogg. det handlar inte om rädsla som många verkar tro utan jag avskyr verkligen att vara sjuk och visa mig svag. vilket tyvärr inte är specielt klokt om man verkligen har ont och verkligen är svag.

ta i dag tex. jag hade tid på en av nus eminenta kliniker. med raska steg (kanske inte raska då) så gick jag genom slussen in till c-hallen. där går jag och minns gamla tider och lukter (då slussen fortfarande luktar som när jag var 6) men tänka på gamla tider är inte klokt om man har varit ovarsamt med sitt högra knä, inte klokt alls om man dras med en överrörligheter i knä, rygg och fotleder. nej har man sånt så bör man vara lite mer fokuserad än undertecknad. bäst jag går där och minns röken i centralhallen så.. poof..lr knak.. jag vet inte vad man ska kalla det för. i min hjärna så lät det bara aj-jävlar-hur-kan-ngt-göra-så-jävla-ont-utan-ngn-större-orsak. snacka om att släcka lyset i översta våningen. svett kom på ställen som jag som sjögrens patient glömt bort man kunde svettas genom. andningen sjönk ner på... obefintlig. jag dog rakt upp och ner. tänk av vad ett litet knävik åt fel håll kan däcka en. att vänta på att mannen skulle hinna ikapp mig var inte att tala om. jag hade en tid att passa. så med stapplande, hasande, nigande, väggkrypande steg tog jag mig nästan ända fram till mottagningen innan mannen kom ikapp. tur i oturen fick jag komma in på en gång. slängdes upp, prover togs och voila. fini... skönt.. nu skulle jag fara och handla..

den illusionen om handling försvann i samma ögonblick jag steg ut ur undersökningsrummet. där gick det inte längre. på plats bestämde min man med personal att akuten var det rätta stället för mig. tom jag ansåg väl i det skeendet att det kunde vara klokt. så.. ok då.. akuten here i come.. i en pastellgrön aktig 80-talsfärgad rullstol.. total förnedring. till akuten men sen fick det vara nog. smärtan var total men i denna rullstol skulle jag inte visa upp mig. det var ett som var klart. så efter en kort visit i väntrum så blev det min tur. det trycktes och klämdes och jag skrev vid vissa tillfällen man ack vad rörande överens vi var om att det inte var SÅ farligt.. bara jävligt ont. upp på röntgen med dig tant, vänta en stund, vända och vridas lite, ut i väntrum igen för att ÄNTLIGEN komma ner på akuten igen. naturligt var allt som jag tidigare visste.. överrörlig, ömma muskler, träna, stödja, osv.. inget nytt mao.

så.. här sitter jag nu. ont som fan. bandagerat som attan över knäet. och luktar lavendel om benet som värsta garderobsprylen. (muskelsalvan luktar så). dammat av kryckorna ur källarskrymslen och planerar morgondagens tur till ikea. ja jo det gör jävligt ont. när jag sitter, när jag går, när jag står. har än inte provat att dansa men misstänker att det gör nog fan ont då med. men herregud, jag lindar knäet, jag smörjer mina smäckra ben, det får gå som det går. jag vägrar sitta hemma i helgen när det inte var planerat riktigt så. jag får ha ont på måndag. ja, de flesta i min familj tycker jag är knäpp. de flesta jag känner tycker jag är knäpp.

jag säger som napoleon XIV: they're coming to take me away ha ha..

vilken låt får dig att tänka på mig????

....born to be wild är en av många låtar som personer har förknippat min lugna och stillsamma väsen med.

running wild
born to be wild
monkey chop
i shot the sheriff......osv..

oftast är det då män som förknippar mig med musik. vad det kan bero på vet jag inte och har inte heller ngn speciell lust att analysera det. så är det och lämnar det med det.

min man har också vissa låtar som han förknippar mig med. bla magnus ugglas låt värsta grymma tjejen. vilket jag tycker bara är så nice.. för vem vill inte vara det för ngn speciell person. sen.. är det en som han sa från första stund.. "mia, det här en den sång som får mig att tänka på dig". vilket det är?.. jo denna hära låten...





vilken låt jag förknippar min man med?.. typ en halv miljon låtar, sånger och melodier.. men en av dom först är den här.. *ler*





ja.. musik är kärlek också.. fantastikt lr hur.. *ler*

doktorer i all ära...

.....vita rockar och stetoskop. dom har aldrig riktigt varit min cup of tea. på det planet har faktiskt brandmän mer var i min smak. nåväl, idag har jag träffat MIN doktor idag. om honom lr besöket kommer jag inte att orda.. men.. kom osökt (lr inte då) in på denna låt. en låt jag faktiskt helt hade glömt bort.. tänk så det kan bli.

so my lords, ladies and gentlemen.. här, en bortglömd goding, mr robert palmer. bad case of loving you (doctor doctor)




doctor doctor
give me the news..!!!

on and on and on

keep on rocking baby all night long....

har ni också vaknat med en låt i huvudet? lr haft en låt malandes på läpparna, kanske inte den ni gillar bäst lr ens skulle spela i vanliga fall. men ändå.. där mal den.. om och om igen. förgäves försöker man byta spår, låt, genre....ja byta till vad som helst utom just DEN låten.

i helgen har en specifik låt plågat huset. en låt som faktiskt tillhör familjens favoriter. men ändå.... för den skull behöver den ju inte sjungas, nynnas, hummas och trallas VARJE minut av helgen.
egentligen är det dotterns fel, egentligen. innan hon begav sig iväg med vänner för resa under helgen, behagade hon att kvällen innan spela låten om och om igen på spotify. till den grad att jag och mannen höll på gå i molekyler. dagen efter flaxade hon iväg till trevligheter och lämnade ett i förtid åldrat par (vi) med denna "slagdänga" i skallen. brottstycken av melodin har hörts, textramsor har uttalats, och varje gång har vi önskat att hjärnan kunde byta spår till ngn annan låt. helgen är slut, dottern är hemma och, korrekt gissat, låten går on and on and on.

så.. ladies and gents.. this is the song cursed this weekend.. let me introduce to ya all.. mr johnny cash and miss june carter..





Go melt back into the night, babe,
Everything inside is made of stone.
There's nothing in here moving
An' anyway I'm not alone.
You say you're looking for someone
Who'll pick you up each time you fall,
To gather flowers constantly
An' to come each time you call,
A lover for your life an' nothing more,
But it ain't me, babe,
No, no, no, it ain't me, babe,
It ain't me you're lookin' for, babe.

i cant stand the rain.. (igen) (spypåse)

.... fast i dagsläget skulle nog textraden vara följande: i cant stand the pain.

en trist och bedrövlig ond jävla cirkel ritas runt mig med

värk som i sin tur ger
dålig nattsömn som i sin tur ger
mer värk som i sin tur tar
alla nattsömn som in sin tur
maler ner humöret

värk, brist på sömn och "gott" humör (nej jag har aldrig kallats klämkäck och skulle se det som en förolämpning) gör mig till en fantastisk person att dela liv med. gör min familj och mina vänner till helgon. vid lämpligt tillfälle ska de alla bli kanoniserade...sanne mina ord.

dåligt väder (ja lr som ngn skulle säga svensk sommar) gör mig ju också till en sån där genomgemytlig person. oavsett vad så föredrar jag faktiskt torr värm än kladdig fuktig... vad? kyla? värme? vad ska man kallade det.. ?? temperatur? det sägs att det är typ 20 grader och det enda jag känner är klister. tung luft utan syre. det BRISAR. brisar gör det sällan här ute, det BLÅSER som det heter. men inte nu.. nu brisar det. till ingen nytta. luften står ändå stilla.

och ja, tomas ledin har visst rätt. sommaren ÄR kort. alldeles för kort och den regnar verkligen bort. fan, killen är ett geni. fördel är......gröna gräsmattor.. fördelen med det är för mig dold i slöjor som turkiska magdansöser. vad roligt är det att se gröna gräsmattor genom ett dis av......regn. oavsett hur romantiskt det kan verka i olika engelska serier så är gröna gräsmattor med regndis inte mer än just det.. skitväder.

för att vara rättvis, så kanske min trötta hjärna och värkiga kropp inte gör de sista dagarna av sommarn full rättvisa. så kan vara fallen. men ärligt, i dont give a damn. skitväder.

i cant stand the rain....

....'gainst my window...

aldrig har en fuktig månad som rötmånad, varit så ordentligt blöt. ivf inte som jag ser det. sommaren känns som det har gjort sitt och det börjar bli mörkt på kvällarna. ok, det är grönt ute, helt klart, i can give you that. men i dagsläget skulle jag likaväl uppskatta lite torka, lite gula gräsmattor och lite slokade balkongblommor. men icket, ngn har bestämt att man ska inte ha allt för varmt och inte allt för torrt. suckar och längtar till nästa sommars värme. min man slås återigen, efter alla dessa år, av min sommarpessimism. för honom är sommaren slut i september. för min del är sommaren slut när värmen har begivit som som flytt fåglar ngn annanstans.

burrar ihop mig som en fågel på en gren. tittar ut och funderar om det blir uppehåll anytime soon. som tröst kör jag igång spotify, plockar fram en lämplig spellista. en spellista som antingen överensstämmer med mitt mood. eller en spellista som får mig att minnas varma dagar.

här är ivf en låt som både stämmer överens med mitt sommardepparhumör samt påminner mig om sommardagar när jag var liten..

ladies and gentlemen, i give you credence clearwater revival...

saknad..

....är ett ord som inte verkar förändras med tiden. stadigvarande närvarande och lika brutal som första dagen. den omedelbara brutala sorgen har sakta sjunkit undan och bara saknaden är kvar.

somethings never change.......



Just remember in the winterfar beneath the bitter snows
lies the seed
that with the sun's love
in the spring
becomes the rose


still miss you handsome.......

en bok är som en trädgård....

...som kan bäras i fickan.

ja det stämmer nog. om intet så är det väldigt vackert sagt, skrivit. för egen del älskar jag böcker (jag älskar visserligen många saker) riktigt avgudar dom. i bokvägshistoriekänslomässigt så är det nog två händelser som jag sörjer otroligt, bokmässigt alltså. först: branden av biblioteket/en i alexandria. det sägs att där ska ha funnits mellan 400 000 och 700 000 rullar. svindlande tanke. tänk att vara anställd där. ljuva tanke.

den andra som jag tycker är plågsam att tänka på när det kommer till böcker är 1933 i berlin. men det finns en lång räcka med bokbål som kan räknas upp. böcker av oliktänkande, farliga personer som opponerade sig mot staten, kyrka eller någon annan typ av diktatur. såna böcker är bara osunt att låta fortsätta att föra osanningar till resten av världen.

mina egna böcker har inte hamnat på bokbål. snarare bor de i boklådor. nerpackade, bortplockade och nerburna i källaren. i väntan på bokhyllor. saknaden är stor, längtan enorm. jag vet att det låter lustigt och t.o.m dumt att känna så för något som inte lever. men böcker är en stor del i mitt liv. som musik, film, teater. som min familj, mina barn, min man, vänner, djur. ett hem utan böcker, är för mig, öde. tomt. nästan utan själ. men.. nu är det ivf dax. till hösten ska mina dammiga vänner få se dagsljus igen. hyllor ska upp och rummet ska få tillbaka sin själ. det känns gott och mycket skönt.

en bok är inte en trädgård... en bok är mer en väg in mot själen. en liten trädkoja att bara vara i. *ler*.. och en liten trädgård.. oxå då..

knock knock on the window...

who's there..?.. .real life... for sure..

jag förstår inte hur ngn har tid och ork att blogga VARJE dag.. och en del om skitsaker som jag inte förstår vitsen av. Eller lägger ut bilder på sin MATTALLRIK.. var kommer det ifrån? Eller som ägnar inlägg efter inlägg i en hatkampanj gentemot ngn annan bloggar? som i sin tur har tid, ork och lust att kommentera och blogga om sakens vara lr inte vara? jag bara undrar hur ser deras liv ut?

mitt liv är som följer: dagar med tillräckligt mkt värk i leder och muskler för att knocka en viking. fan föda barn är lindrigt.
dagar som är fyllda av extrem trötthet, som får ett besök till toaletten att kännas som en expedition till antarktis.
dagar som när jag är frisk är fylld med roliga aktiviteter. tvätta, göra lite städ som jag kan fixa, läsa, lyssna på musik, omgås med de allra käraste och bästa av familj och vänner.
dagar som är friska som jag fyller med gott och blandat av olika sorter. planering av olika rum, planering av framtida projekt, planering av fester och resor.
dagar som är friska fyller jag med middagar med vänner och familj, bilturer med picknick korg, baka och laga mat.

inte fasiken har jag ork och energi att lägga det på blogg VARJE dag.. sån är inte jag. real life är så mkt bättre. och rent personligen så finner jag det är tveksamt att ngn fler än närmast sörjande är intresserad av vad jag kan tänkas skriva. så jag står ganska..ja.. perplex över alla dessa som skriver och skriver och skriver och skriver. som häver ur sig, förolämpar, beter sig som riktigt wt lr rättare sagt som riktigt wtt. könsord slängs ur och folk hotas och fördummas. och för vad? för att folk inte har ngt vettigare för sig? ja, fan tror det, för i bygden finns det ngr lysande exempel på just det. och ja, jag misstänker, nej jag vet, DOM har verkligen inget real life. oavsett hur mkt dom skrävlar och skryter. för hade dom det skulle dom inte sitta och göra inlägg efter inlägg om inbillade förorätter och trakasserier.

släpp bloggarna loss det är vår.. låt varje människa i sin själ lev väl och gå ut in real world i frid....