....and getting closer by the minute...
fan fan fan fan fan fan fan .. så jkla mkt sxtans fan.. gud tror inte det finns en fiber i min kropp som inte skriker HVETESJKLRSFBNNADEHVETE.. vet inte om jag ska gråta lr skrika.
nu är definitivt de bipolära-adrenalinkickarnas tid över. nu är det en skrikande massa av kropp som bara vill ge upp. ökad dos av plaquenil, naproxen, alvedon slinker ner och jag väntar, väntar, väntar på att ngt ska hända åt rätt håll. medans så skriker högtalar ut brutal musik varvat med softare mjukare toner. allt matchar mig så väl för jag känner mig verkligen som brutal hårdrock och jenkins toner från stabat mater (and the mother did weep). medans så skriker jag djupt inom mig. varje cm av mig.
ngn skulle hålla mig nu.. ngn skulle blåsa bort det onda.. ngn skulle säga att det blir bättre snart.. och fortsätta hålla mig hårt fastän jag slår bort händer, armar och ord. för det enda som känns som håller mig uppe är ilskan. mot mig själv, mot alla jkla sjukdomar, mot alla andra människor som .. ja.. som ja bara försöker älska mig. älska mig och alla aliens i min kropp..
.... is there only one set of footprints now?...
