Brazilian waxing...

...fast ja kanske inte då. årets sista race i brasilien började med regn och slutade med regn. nagelbitning var stor och likaså var min empati för massa. först hans glädje över vm-titeln som varade i ca 20-30 sekunder. sedan sorgen när hamilton tog sig över mållinjen som femte man och tog vm-titeln som yngsta genom tiderna, 9:de engelska vm-mästare och den totalt 30:de. bittert, sorgligt men samtidigt...glädje över hamiltons titel.

nej i tävligar finns det stunder av orättvisa och rättvisa. och vad som är vad beror nog till stor del på var i sammanhanget man själv befinner sig. själv har jag litet vinnarskalle lr ja.. jag är fruktansvärt dålig förlorare så jag har omvandlat till att inte tävla alls i princip. för då kan jag inte heller förlora.. smart lr hur?.. men.. det finns faktiskt ett undantag. när jag spelar fia. när jag spelar fia spelar jag, inte för att vinna, utan för att se till att ingen annan vinner. och oftast har jag sett ut ett primärt offer som jag tänker se till att hon/han inte tar sig runt och ut. kan ärligt säga att när det kommer till fia är jag brutalt hänsynslös och känner väldigt mkt lite empati med mina medspelare. lr motspelare som kanske är mer korrekt, för efter ett tag är jag klart den mest avskydda fiaspelare dom träffat på. kul.. *skratt*.. för då finns det en chans att jag själv tar mig ut som vinnare av spelet.

Alea iacta est

btw.. mannen på bilden är varken massa lr hamilton utan en av mina absoluta favoriter tillsammans med stenmark, gretzky och valetino rossi. nämligen schumacher.

sunday morning

....vaknar upp efter en gårdag med mkt kökstid. mat i långa rader och värme i hela nedervåningen vittnade om ugnar och spis som varit igång. och ändå i allt detta mixtrande och matchande bland kastruller och pannor, plåtar och ösningskärl så hanns det med att bege sig till kyrkogården.

även om jag inte är en stadig kyrkobesöker lr att jag sviktar i min tro lr icketro, så finns det en sån härlig frid på kyrkogården. dels för att den ligger så vackert till nere vid älven men även för att där finns ngra av de människor jag älskar mest i världen. min mormor och morfar, min yngsta morbror samt lillmormor. människor som lämnade minnen och spår hos mig även om en del av de bara var i mitt liv en kort tid. saknaden efter dom är lika stor som för alla dessa år sen då de lämnade oss andra. sorgen mindre. minnet kan fyllas av värme, kärlek och glada minnen istället för den outhärdliga rakbladsvassa sorgen. i vissa ögonblick kan jag nästan känna min mormors doft och min höra min morfars röst. även om det är minnen som dallrar i sinnet från en svunnen tid så är dom i just det ögonblicket lika verkliga som ljud och dofter jag hör på kyrkogården.

när jag lämnar kyrkogården tillsammans med min man för hemfärd så tar jag med mig minnena och värmen av de mina. för att låta den mötas av de som finns levande där hemma. mina barn, min mor, min älsklingsvän med sin man och dotter samt en nära vän. sitta tillsammans vid ett dukat bord, god mat och känna hur lyckligt lottad man är ändå, så mkt att tacka för.. trots allt

så överlag, gårdagen var varm, skön och trevlig. och även om värmen i huset till stor del kom av ugnar och spisar så tror jag att en del kom av kärlek också.