....vaknar upp efter en gårdag med mkt kökstid. mat i långa rader och värme i hela nedervåningen vittnade om ugnar och spis som varit igång. och ändå i allt detta mixtrande och matchande bland kastruller och pannor, plåtar och ösningskärl så hanns det med att bege sig till kyrkogården.
även om jag inte är en stadig kyrkobesöker lr att jag sviktar i min tro lr icketro, så finns det en sån härlig frid på kyrkogården. dels för att den ligger så vackert till nere vid älven men även för att där finns ngra av de människor jag älskar mest i världen. min mormor och morfar, min yngsta morbror samt lillmormor. människor som lämnade minnen och spår hos mig även om en del av de bara var i mitt liv en kort tid. saknaden efter dom är lika stor som för alla dessa år sen då de lämnade oss andra. sorgen mindre. minnet kan fyllas av värme, kärlek och glada minnen istället för den outhärdliga rakbladsvassa sorgen. i vissa ögonblick kan jag nästan känna min mormors doft och min höra min morfars röst. även om det är minnen som dallrar i sinnet från en svunnen tid så är dom i just det ögonblicket lika verkliga som ljud och dofter jag hör på kyrkogården.
när jag lämnar kyrkogården tillsammans med min man för hemfärd så tar jag med mig minnena och värmen av de mina. för att låta den mötas av de som finns levande där hemma. mina barn, min mor, min älsklingsvän med sin man och dotter samt en nära vän. sitta tillsammans vid ett dukat bord, god mat och känna hur lyckligt lottad man är ändå, så mkt att tacka för.. trots allt
så överlag, gårdagen var varm, skön och trevlig. och även om värmen i huset till stor del kom av ugnar och spisar så tror jag att en del kom av kärlek också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar