.....när ngn slår en signal till vårt hus skulle man kunna tro att folk slogs om luren. men icket.. inte hos oss.. snarare så kastas luren mellan familjemedlemmarna som en het potatis i hopp om att människan som ringer ska ge upp. försäljare brukare ge sig efter typ 3 signaler, kompisen vid kanske 4.. men vissa..dom ger sig aldrig. sagt åt mannen att skaffa kanske en telefonsvarare som tar redan efter ja.. typ en signal. men han är inte riktigt med på det än.. men snart så. ska lämna honom ensam hemma med luren ngr dagar så får han se vad olämpligt det är med ringande lurar.
själv är jag telefonskadad så tillvida att jag redan vid 10-års ålder fick svara artigt i telefon hemma-på-min-gata-i-stan. modern var frissa och hade salongen hemmavid. gissa om det ringde hemma hos oss. *suck*. sen gick jag vidare till att sitta med luren i örat hela mitt yrkesliv. att svara artigt även när man är stressad och skitförbannad är verkligen en talang ska jag säga. tvivla icke om detta. numera så pratar jag så lite som möjligt. korta informativa samtal är bäst. ev längre kan ske med bästa vännen men det är det enda också. nej.. telefoner är ett nödvändigt ont.
men nu.. true blood.. åter igen.. *oooaahaooo*
