på min semester i somras så nåddes jag av ett dödsbud. en person i min vänkrets hade avlidit. den omedelbara chock som jag drabbades av, förnekelsen som jag kände och den fruktansvärda overkliga känslan höll mig i sitt grepp ett ordentligt tag.
och nu...flera månader senare så.. är det fortfarande overkligt. ena stunden så tänker jag sms lr ringa honom. "fika snart?", "sugen på doppa?" och hans respons "alltid ;-)"... nästa stund så inser jag fakta. det går inte att göra så. sms honom.. prata med honom.. bara dricka kaffe med honom. och känslan av overklighet är lika märkbar än i dag som då jag fick beskedet. hur kan en människa som är så mkt LIV helt plötsligt inte vara det? hösten gör det nästan värre. därför att, för mig, var han hösten. lukterna, färgerna samt värmen av solen men kylan i skuggan. för att använda en sliten fras.. "han fattas mig".
jag har alltid sagt och påstått att saknaden inte blir mindre med tiden. kanske mjukare i formen men lika otroligt outhärdlig. sorgen lägger sig lite, blir mindre, men saknaden kan verkligen slå ner i en som en blixt från klar himmel. när själva döden varit framme så är sorgen den mest framträdande och med tiden så blir den lättare, om man kan säga så. då är också medvetandet så fullt med tanken om att personen är borta. men när tiden går.. så "slappnar" man av och helt oförberedd så inser man att han/hon är borta för alltid. pga man kanske skulle vilja säga ngt till personen ifråga lr bara höra vad dom tycker om ngt. då kommer insikten. IGEN. och IGEN och IGEN.. år efter år efter år.
