....i do i do i do i do... i doooo....
varje tidning, nyhetssändning, tablåer är fullproppade med giftemål. kronprinsessans, alla andra kungligheters, allas giftermål och äktenskap. det stöts och blöts och surras och hurras i det oändliga om giftemål. jag missunnar ingen att gifta sig så länge man fokuserar sig på äktenskapet och inte bara bröllopsdagen. även om den naturligtvis är viktig. men bröllopet är en dag. äktenskapet är tänkt vara så mycket längre.
jag minns och kommer ihåg när jag fick mitt första frieri. jag fick nog lite ångest och ville inte så gärna gifta mig. jag blev helt enkelt tagen på den kända sängen så att säga. undrar om jag var/är för mkt barn av 70-talet för att riktigt uppskatta bröllop men ser fördelar med äktenskapet. relationen med partner förändras nog inte så mkt, även om det ligger en viss känsla i att presentera sin partner som man än som fästman lr sambo. jo det finns nog en liten ådra av romantik ändå djupt rotad i min själ.
naturligtvis så blir det ju i dessa dagar att tankar går fram och tillbaka. funderationer om man själv skulle gifta om sig. hur det skulle vara då. vad jag vet vill jag inte ha ett kyrkbröllop, jag vill nog inte ha en klänning med spets och rysch, jag vill inte ha det ståtligt/pampigt. jag vill ha det enkelt, okomplicerat, med en enkel klänning/byxdress som passar mig bättre. (jag är ingen marängbrud). jag vill inte vigas på en strand i thailand men tänker snarare new york än paris. min bröllopsresa vill jag hellre ha i new york/niagaria falls än ngn varm ställe med miljoner av andra brudpar. jag vill gå retro.. jag vill gå retro till 50-60talet. och sen en riktigt härligt trevlig, matig, bullrig, festlig, partylik fest med alla vi älskar, tycker om och räknar som familj. jag är inte en prinsessa.. jag är en en retrofilmis.. for sure.. ala katherine hepburn och lauren bacall.
min låt på min mans och mitt första tid..
min "mans" titellåt på mig..
