looking through the looking glass.

....and i believe i lost my soul tonight..


jag har alltid sån jvla ångest efter en session.. människor, prat, möten, förväntningar, roller, diskussioner, roligheter, skratt, stoj.

glider så lätt in i rollen som den jag var.. och den lämnar mig lika ångestfylld varje gång. jag vill inte vara den personen som det känns som att jag spelar. men samtidigt vet jag inte om jag spelar den, om jag kanske är så. bara så fruktansvärt medveten om att jag känner mig mal place. annorlunda, uttittad, granskad och så svårt att passa in. känner mig så konstlad och fejkad. och jag får sån ångest. jag vill krossa spegeln så kanske allt blir bättre. lr kanske inte. om det inte är fejkad så är det ju så här det är..

take the bow...

...and curtain down..

ibland jag bara fy fan..

Milk and toast and honey make it sunny......

.......on a rainy sunday.

söndag.. veckans slut. älskar söndagar, söndagar är långsamma. som hetta sommardagar då man egentligen inte vill röra lr göra allt för mkt. sena frukostar med nybakade scones och tea. doften av nykokt kaffe och nyhetsläsning. katter och hundar är t.o.m medvetna om den slöa inrikting som söndagar har. oavsett väder.

idag är det födelsedagskalas för sessan. den stora 1-åsdagen var i fredags. ett helt år sen hon kom, a bundle of joy men samtidigt en knyte av oro, längtan, kärlek, förhoppningar, drömmar, omsorg. precis som alla barn är och ngt vi inte vill vara utan.


i övrigt så fortsätter min eminenta vecka med värk med tillbehör.. jeeej. inser som sagt att jag måste kontakta reuma men kan lätt säga att kontakter med läkare inte är min starkaste sida. well whatever.. skit i värken.. nu musik.. morgonpasset..

det här är den jag tänkte först..





men det bidde den här ;-)

if it hurts and u can feel pain...

...u know for sure u'r still alive.. even though u wish u're dead..

fyyy faan.. jvla skitdag. inser nu hur ruskigt lätt man vänjer av sig med dumheter som ont, feber och trötthet av grov kaliber. tänk att den rackarns lilla tabletten har varit så go mot mig under många månader. och tänk att nu verkar det som kroppen jvlas med tabletten.. en kamp om vem som bestämmer över min sketna kropp. and the winner is.. ja idag definitivt sjukdomen mystique. i morron jag.

värker i fingrar, händer upp till armbågsled, tår och vrister, svullen i händer och fötter, stickningar på utsidan av händerna.. dvs de två yttersta fingrarna. feber som rusar genom kroppen och bränner, pulserar, hettar i varje fiber. "förkylning" i luftrören som gör det jobbigt att andas, ja jag har slarvat med flutide. jag är ett vrak.. ingen hot tamale.. het men av fel orsak. om jag är lycklig idag? ja trots allt.. för jag lever.

nu.. sova.. now to sleep.. dream no more.. missing still

jag är nog lycklig trots allt lr..

something is seriously wrong in this situation..

andra gången skov på kort tid får mig att fundera. den här gången värre än på länge, inte sen jag började med plaquenil. alvedon hjälper inte vilket det gjorde i höstas. iom mer värk mer svullen vilket i sin tur ger mig domningar på utsidan av handen.. (två yttersta fingrarna på vardera). högre feber samt "förkylning" i bröstet. utmattningen mkt mer påtaglig. vill gärna slippa kontakta reuma, väntar hellre till planerat möte.

såg ett program i går om lycka.. mkt intressant. gjorde därefter ett test online bara för att. det var också mkt intressant. tydligen uppfattar jag mig och mitt liv som lyckligt. det var ju en bonus. så fast jag lever med melankoli sen tidiga tonårsår, alla sjukdomar som stör ut, så ser jag mig själv som lyckligt lottad och mkt lyckligare än de flesta. vad är lärdomen där .. om det ens finns ngn. en kvinna i programmet ansåg att vi skulle släppa tanken på lycka och bara vara. att fixering vid tanken på vad lyckan är och om man var det kunde störa ut själva det lyckliga i livet. det köper jag..

so kids im happy peppy people.. gotta love it..

så min favorit bland många .. p!nk...

setbacks...

...bakslag...missräkningar.. besvikelser....frustrationer...

"jag förstår".. så in i helvete du gör.. du förstår ingenting oavsett hur jvla mkt jag förklarar och försöker beskriva. men du förstår inget.. du har ingen aning om hur det är att LEVA med det här 24/7.. du står bara på utsidan och tittar in och det du ser är en bråkdel av det som jag fightas med varje dag. så säg för helvete inte att du förstår. försök inte lösa det här.. för när du säger det du kommit fram till har jag redan analyserat det och förkastat för att det inte är ett alternativ. dom lösningar som hittas kommer jag att genomföra. hela mitt jvla liv är kompromisser och halvmesyrer för att få skiten att gå runt. säg inte att jag är pessimistisk.. för helvete.. jag är fortfarande här. jag är fortfarande kvar fastän bara en 10del av dagen är värt ngt att ha i princip. jag gräver efter livskvalite och så undrar du varför jag blir lessen, besviken när saker jag har planerat och längtat efter faller igenom pga av värk, illamående, extrem trötthet. när alla andra stiger upp utan att tänka måste jag bestämma mig för att stiga upp. när alla andra tar det som naturligt att fara på stan så måste jag väga av och kalkylera om jag orkar ända fram.

så säg inte att du förstår... för det kommer du aldrig att göra.





Take me down this road
I've been done here once before
Take me down this road
Once again, never again, forevermore
Take me down this road once more

Take this love
Take this life
Take this blood
It'll never die
Take this love
Take this life
Take this blood
It'll never die
This ain't the last goodbye

this is it...

...känner mig kluven..kluven om så mkt.. det är många funderingar som huserar i huvudet.

hur ska bloggen göras?
ska den vara kvar?
hur ska den se ut och vad ska jag skriva?

vilken väg ska jag ta?
ska jag forsätta på gamla säkra?
lr ska nya väger leda mig bort till andra ställen?
det nya som jag tror på, det nya som jag ser ska jag berätta det?

om jag berättar för tidigt så kanske känslan, tanken försvinner.. idén dör. så inte berätta så mkt för känslan finns fortfarande kvar. den där som dök upp i somras i ett perfekt rum, i en perfekt stund, som en ljusstav som knäcks och lyser upp tomrummet. och natten blev dag.

känns som min blogg har haft en negativt trend.. mörk och arg. vilket inte kanske är så konstigt när man tänker efter. svårt att skriva glatt när tanken är mörk och sinnet likaså. nu kanske finns utrymme för det ljusa som oxå finns emellanåt. nåväl.. we'll see..

ladies and gents... what now.. i'm incomplete




Empty spaces fill me up with holes
Distant faces with no place left to go
Without you, within me I can find no rest
Where I'm going is anybody's guess

Chorus:
I tried to go on like I never knew you
I'm awake but my world is half asleep
I've prayed for this heart to be unbroken
But without you all I'm going to be , incomplete

wish someone....

....would say


you belong to me....






Fly the ocean in a silver plane
See the jungle when it's wet with rain
Just remember 'til you're home again
You belong to me

it's over now....

jag är slut. på alla plan och nivåer. slut. fini. alla känslor är ihoppackade, undanställda, magasinerade.

så mkt oro och stress ovanpå allt det andra de sista åren are taking their toll.. finally. jag är steget efter, aldrig jämsides utan långt efter. ser ryggtavlor och skosulor men inget annat. ingen som väntar på mig att hinna ikapp, ingen som hör mig lr ser mig när jag talar och textar. på ett mardrömslikt sätt verkar jag bo i en bubbla. bilder och ljud kommer snedvridet till mig men det måste vara så jag skulle uppfattas om dom såg mig i bubblan.

tillit, förtroende, närhet, trygget det packades oxå ner. men jag tror inte dom är magasinerade. de gick nog iväg med alla andra sopor som livet ger en..

aint no sunshine when she's gone.. true so true..

im sending an

s.o.s to the world..

så trött.. alla marginaler är passerade och jag är så trött.. föregående år känns som en räcka av shit och otyg. jag har ingen möjlighet att se var ett slutade och ett annat började. alla oro, ångest, rädsla, sorg osv är ihopvävda till en lång väv av mörker i olika nyanser. det är tom svårt att se guldkanterna. var tog föregående år vägen, var tog det året vägen i mitt liv? all ork, lust, energi tog helt slut dagen efter juldagen.. sen har det varit en nedtrappningsfas till below zero.. and now.. im just flatlining..

i all denna turbulens av prat, aktiviteter, ljud och människor känns det som jag är alldeles ensam, avskärmad, isolerad i en värld på en ö där ingen hör mig, förstår mig lr ser mig. det enda jag har som sällskap är en stor kappsäck fylld med all min oro...alla mina barn.

jag är sick and tired off

skolor som inte funkar
människor som ljuger
skyddsnät som är så glesa att människor faller igenom
föräldrar som sårar sina barn, medvetet lr omedvetet.
vuxna som inte visar barn respekt och ändå begär att barn ska visa vuxna det. vem ska lära vem?
värk som ställer till det i sällskap med utmattning
depressioner som tär det sista ur mig när det inte är lämpligt
att mina barn ska användas om ngt jvla visa-upp-objekt när det är ngt kalas. och däremellan behandlas som om de inte ens var blodförvanter.


faith hill.. let me let go.. i guess somethings never change..like bittersweet memories...