småskolan, 1974-kiss. en total musikförändring. fram till dess så hade jag varit i ett musikaliskt limbo. svävat mellan olika dimensioner och inte riktigt ngn som var min egen musik. där fanns abba, dansbandsmusik, klassiks musik och inte att förakta elvis. men ingen av de var MIN musik som jag själv hade valt att älska. i de allra flesta fall vill jag nog hellre påstå att jag hatade en del av den musik som serverades. fram till den dagen jag hörde kiss vill jag nog påstå att jag var musikmässigt oskuld. men efter det.. aldrig mer.
högstadiet, 1978-discomusiken. jag har alltid älskat att dansa. röra mig till musiken. inte styrdans, gammeldans lr bugg som mor och far ägnade sig åt på den tiden det begav sig. utan disco. var man för sig själv att röra sig till musiken. total frihet. härligt. många goda låtar har passerat genom den här gamla kroppen.
sommaren, 1981-Iron Maiden. allt i deras musik erövrade mig. den var total, övermäktigande och fullständig. för mig därefter har maiden alltid varit nummer one. och visst det finns mängder av andra grupper som varit speciella, judas, black sabbath. men ingen i den magnitud som maiden gjorde.
"mitt-i-livet", 1991-nirvana. teen spirit fick mig att återkomma till musiklivet. ett åttiotal som bjöd på lite rytmer i min smak. jag fick istället suga på gamla godingar för att kunna överleva årtiondet. men med nirvana så ökade återigen min puls och fick mina öron att bränna. av lust att lyssna. tack curt och gänget.
"börja-på-nytt", 1999-red hot chili peppers. återigen.. takten som väckte mig att röra mig. vad finns det mer att säga... take me to the place i love..
"fortsättningen" 2000- framåt. musikupplevelserna tar aldrig slut. jag har tagit mig till nirvana och upptäcker hela tiden ny musik, nya rytmer, nya röster och musiker.
- foo fighters
- prodigy
- offspring
- zakk wylde
- bls
- rammstein
- dixie chicks
i det oändliga.
och i musiken har jag också funnit lindring för värk, trötthet och dåligt humör. så mao
life is music
music is life.
music is life.
