....we're gonna rock the night away......
så har det oundvikliga även kommit till the king of pop, mr michael jackson. jag är själv ingen överfanatiker vad gäller herrn i fråga. Eller rättare sagt, jag föredrar honom fram till thriller och sen.. not so much. men för den skull så förnekar jag inte det musikaliska underbarnen han var och musikmaskin han växte upp till. credit where credit's due, ingen snack om saken. som så många gånger tidigare så tycker jag det är tragiskt att ett liv förkortas och släcks i förtid. oavsett genre, område och person. ett enormt slöseri med talang och naturligtvis som människa, vän, förälder, syskon och barn.
en mängd människor har minnen, eller hur. minnen av mr jackson. thriller, beat it, dirty diana, moonwalk, operationer, skygghet, anklagelser om övergrepp, neverneverland och andra bisarra egenheter som har visats fram. och visst har jag dom minnen med. men det tydligaste minne jag har av michael jackson är när jag hörde honom första gången som soloartist, bortkopplat från jackson five. stället var universum ("danshak" i umeå), året var 1979 och låten var dont stop til you get enough. i de sista skälvande åren av disco rasslade det till på skivtallrikarna och vi fick alla en föraning om vad komma skall. rock with you, off the wall osv.. alla låtar med härlig discorytm men samtidigt vindar av det nya årtiondet som stundande.. på den tiden var dans det centrala i mitt liv (helt utan droger ska nämnas inget disco ala miami inte). det köptes gårdskorts , betalades inträde, klipptes bussbiljetter, stampades och frys i väntan på insläpp, nattbussar och tjejkompisar. sminket bestod av mascara och lipgloss, kläderna var levis 501 och musiken var disco. det dansandes hela kvällar och den enda paus man tog var vid besök till det lilla damrummet, en mindre bra låt lr för att inta ngt flytande (h2o). när det var som mest aktivt var det universum på onsdagar, ngn gård fredag/lördag eller elvira. (gamla elvira madigan vid e4:an)
så, många kommer ihåg thriller, moonwalk och hans bisarra producerade utseende. jag kommer ihåg honom som killen med discodunket och det där leendet, lite blygt samt hans röst. för att citera ett annat musikaliskt fenomen.. "thank you for the music" and dont stop til you get enough....
http://www.youtube.com/watch?v=HrPTDU40hO4
fredag 26 juni 2009
torsdag 25 juni 2009
hair today gone tomorrow?
..var ett tag sen. när jag ser efter var det ett ordentligt tag sen jag skrapade ner ngt svammel. där ser man. antingen så har real life varit påtagligt närvarande, lr så har fantasin inte flödat men kan också helt enkelt vara ett enormt ointresse för min egen del. vem vet.. lr som vi säger who f knows..
nåväl sånt händer den bäste av bloggar och jag ser mig inte själv ens som ngn bloggare utan mer som en tant i behov av spypåse. lr åtminstone en anslagstavla av ngt slag. anslagstavla låter bättre än spypåse nu när jag tänker efter så.. anslagstavla får det bli.
vad som föranledder dagens uppslag/inslag/upplysning (u name it!) är gårdagens besök hos frissan. jag verkligen avskyr att sitta i stolen så jag brukar skjuta upp det i det längsta. nu hade jag verkligen lyckats skjuta mötet med saxen i det yttersta. sagt och gjort, tågade dit med raska steg (lr inte då) placerades i stolen. och surrades. jag har verkligen den goaste av frissor. tro mig.. det är många som satt saxen i mitt hår genom åren. och det fast modern min var frissa själv. kanske därför. sagt och gjort lr sax och gjort (skämt om ingen uppmärksammade det då) så blev det lite färg och dylikt, lite klippt och så. sen fällde hon en remark, en som tog som ett knytnävsslag i magen. ditt hår verkar ha blivit TUNNARE, är det ngt du själv har märkt? ja, jo, kanske...lr nåt. jo det har jag ju. jag har ju märkt att håret blivit livlösare och torrare, tristare. färgen har tagit slut så att säga och orken med. jag vet att det beror på min sjukdom. herregud, ALLT är ju torrt numera. hud, naglar och ALLA slemhinnor (japp precis läs ALLA). vet dessutom att håret påverkas. man får håravfall.
så varför tog det så hårt då? jo, saken är den, jag har aldrig varit ett vackert barn. söt, ja kanske, men aldrig vackert. inga fantastiska ögon, vacker näsa, vackert utformat huvudform/ansikte, min kropp har varken varit lång lr slank. inte har jag heller varit begåvad med vackra fingrar lr händer. fötter är ja söta men inte ngt som ngn faller i trans över. vad jag däremot haft, förutom en fantastisk personlighet då (förläggares not) är vackert hår. tjockt hår i en färg som inte kan beskrivas alla ggr. som har skiftat med vädret nästan. hår som tagit ordentligt med tid att klippa igenom, färga, slinga, permanenta. hår som fått nya frissörer att ifrågasätta sitt eget kunnande. och nu har jag inte det längre. jag har inga bekymmer med att bli gammal, rynkig, tröttare, höra och se dåligt lr gråhårig för den skull. men... att tappa det enda som varit vackert, mitt hår, det tog hårt. så pass att jag känner mig mer nedstämd idag än vad jag är när värken tar över helt. mitt i allt så blir jag lite grinig.. ok då.. om jag nu tappar håret.. så det blir mkt tunt.. hade jag haft en snygg huvudform hade jag rakat mig helt. men inte ens det har jag. jag har verkligen bara mitt hår.
så.. idag strör jag aska i mitt hår..
nåväl sånt händer den bäste av bloggar och jag ser mig inte själv ens som ngn bloggare utan mer som en tant i behov av spypåse. lr åtminstone en anslagstavla av ngt slag. anslagstavla låter bättre än spypåse nu när jag tänker efter så.. anslagstavla får det bli.
vad som föranledder dagens uppslag/inslag/upplysning (u name it!) är gårdagens besök hos frissan. jag verkligen avskyr att sitta i stolen så jag brukar skjuta upp det i det längsta. nu hade jag verkligen lyckats skjuta mötet med saxen i det yttersta. sagt och gjort, tågade dit med raska steg (lr inte då) placerades i stolen. och surrades. jag har verkligen den goaste av frissor. tro mig.. det är många som satt saxen i mitt hår genom åren. och det fast modern min var frissa själv. kanske därför. sagt och gjort lr sax och gjort (skämt om ingen uppmärksammade det då) så blev det lite färg och dylikt, lite klippt och så. sen fällde hon en remark, en som tog som ett knytnävsslag i magen. ditt hår verkar ha blivit TUNNARE, är det ngt du själv har märkt? ja, jo, kanske...lr nåt. jo det har jag ju. jag har ju märkt att håret blivit livlösare och torrare, tristare. färgen har tagit slut så att säga och orken med. jag vet att det beror på min sjukdom. herregud, ALLT är ju torrt numera. hud, naglar och ALLA slemhinnor (japp precis läs ALLA). vet dessutom att håret påverkas. man får håravfall.
så varför tog det så hårt då? jo, saken är den, jag har aldrig varit ett vackert barn. söt, ja kanske, men aldrig vackert. inga fantastiska ögon, vacker näsa, vackert utformat huvudform/ansikte, min kropp har varken varit lång lr slank. inte har jag heller varit begåvad med vackra fingrar lr händer. fötter är ja söta men inte ngt som ngn faller i trans över. vad jag däremot haft, förutom en fantastisk personlighet då (förläggares not) är vackert hår. tjockt hår i en färg som inte kan beskrivas alla ggr. som har skiftat med vädret nästan. hår som tagit ordentligt med tid att klippa igenom, färga, slinga, permanenta. hår som fått nya frissörer att ifrågasätta sitt eget kunnande. och nu har jag inte det längre. jag har inga bekymmer med att bli gammal, rynkig, tröttare, höra och se dåligt lr gråhårig för den skull. men... att tappa det enda som varit vackert, mitt hår, det tog hårt. så pass att jag känner mig mer nedstämd idag än vad jag är när värken tar över helt. mitt i allt så blir jag lite grinig.. ok då.. om jag nu tappar håret.. så det blir mkt tunt.. hade jag haft en snygg huvudform hade jag rakat mig helt. men inte ens det har jag. jag har verkligen bara mitt hår.
så.. idag strör jag aska i mitt hår..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)