..if i could turn back time....

...i wouldnt change a godessdamn thing...

bara sjunka ner i det här, djupt för att lyftas upp, höjas. min hud glänser som silver, glittrar som av diamanter. hur många är det som ser det? ser genom mig, vad som döljs i mitt brinnande inre. stänger om mig, som luckor, men ljuset går igenom. can you see?!

you say...

...the words come alive.. att det fått en innebörd. att det brinner och förtär. att det inte finns ngn återvändå. att fångenskapen är ljuvlig men så jävlig att man vill lämna den men ändå inte. tankar som inte upptas av annat än av just det. långt bak, längst fram, varje stund av dygnet, varje sekund av drömmen. det som görs görs för att närmas, varje andetag som tas har en mening, en rikting och det är så plågsamt. den kända livet är fyllt av åtagande, tjänster, uppdrag som bara förstör och lägger sig emellan det som skulle ske istället. signaler ges, tecken visas, tankar flätar ihop och vi är helt utlämnade. vad fan fick det här att hända? hur kunde ngt lättsamt bli så.... betydelsefullt. begärligt.. ljuvligt.

everything's gonna fade.. die and live again.. but not as the same.. just hold on and you'll see.. soon we're homefree and this 2 will pass.

Foreigner – Urgent

Foreigner – I Can't Give Up

he invited me into a world....

...where there is no such thing as time..

så jkla opraktiskt att sitta och fördjupa sig i låtar som transporterar mig bort till en tid som är passerad och avklarad. ngt som jag sagt nej till ...something that is no more...

i just.. no more.. frustrerad till gränsen till galenskap och endera stunden så kommer det att hända det som jag avstyrt så länge. men det kommer att hända.. för i cant handle anymore..

if i had a world of my own.. i could do things without feeling ashame..

lady so divine...

....She's here to rescue me...Clear my mind, and set me free...If it's dark, she still shines

alltid så jkla härligt att alla skitsjukdomar och dess skov avlöser varandra....T.D and the shit starts over.. men ngt annat härligt. isnt life just great..?


Shinedown – Lady So Divine

day by day...

....dagen har varit bra.. lr ja.. godtagbar. jag har inte gråtit sen i morse, då jag bråkade med sängkläder och varken fingrar lr handleder ville. musklerna i armar och rygg vägrade lyda alls. då grät jag, av ilska, frustration och av smärta.

men sen dess har jag inte gråtit idag, lagat mat har jag lyckats med samt göra istea. mkt musik har jag lyssnat på, idag shinedown. kaffefrämmande har vi haft.. mkt trevligt.

idag har varit en bra dag.. lr ja.. jag har bara varit extremt arg en gång idag.. orken tröt och alla helvetes demoner kom rusande upp ur mörkaste gömmer och jag bara såg rött. lusten att slänga ut ngt genom fönstret lr krossa i väggen är aldrig så nära som när frustrationslusten att "döda" slår till.

idag har varit en bra dag.. jag har bara gråtit en gång, varit helvetiskt arg en gång. däremot har jag skrattat ett antal ggr, njutit nästan hela tiden med musiken, kramat och pussas, jag har lyckats laga middag, jag har lyckats nästan orka äta middag, jag har gjort tjinuskisås, jag vet inte om jag orkar äta den, jag har bäddat sängen idag, jag har duschat, jag har orka skriva blogg, och jag har orkat prata i telefon, jag har orkat ta emot kaffegäster och jag orkar vara påklädd samt sitta nere hos dom andra.

ja i dag har varit en bra dag. men fortfarande ett set av fotspår i sanden.

if i drown 2nite bring me back to life... the only thing i still believe in is U

hell's just around the corner...

....and getting closer by the minute...

fan fan fan fan fan fan fan .. så jkla mkt sxtans fan.. gud tror inte det finns en fiber i min kropp som inte skriker HVETESJKLRSFBNNADEHVETE.. vet inte om jag ska gråta lr skrika.

nu är definitivt de bipolära-adrenalinkickarnas tid över. nu är det en skrikande massa av kropp som bara vill ge upp. ökad dos av plaquenil, naproxen, alvedon slinker ner och jag väntar, väntar, väntar på att ngt ska hända åt rätt håll. medans så skriker högtalar ut brutal musik varvat med softare mjukare toner. allt matchar mig så väl för jag känner mig verkligen som brutal hårdrock och jenkins toner från stabat mater (and the mother did weep). medans så skriker jag djupt inom mig. varje cm av mig.

ngn skulle hålla mig nu.. ngn skulle blåsa bort det onda.. ngn skulle säga att det blir bättre snart.. och fortsätta hålla mig hårt fastän jag slår bort händer, armar och ord. för det enda som känns som håller mig uppe är ilskan. mot mig själv, mot alla jkla sjukdomar, mot alla andra människor som .. ja.. som ja bara försöker älska mig. älska mig och alla aliens i min kropp..

.... is there only one set of footprints now?...

step by step...

.....varit bra ngr veckor. jag antar att jag seglade på uppvindarna och hetluften från mitt bipolära skov, som blev lite xtra efter att varit utan medd i två månader. nerfarten är på g nu, det tillsammans med värken, som gör så påmind efter att ha lindrats av allt jkla adrenalin som kroppen producerat under bp-skovet. jeeej....wtf.. så less. tillbringat en stor del av tiden under täcket och bara sovit. lyssnat på musik och bara sovit. musik lindrar fortfarande, musik och tanken på ngt nytt, ngt vägledande.

upptäckt karl jenkins... mucho impressed.. mkt berörande. därför får det bli lite av karl..

...shot from the hip...

....och ballongen förlorar höjd.. going down..