where ever i lay my hat...

...that's home.

lite så har det nog varit för mig genom livet. aldrig riktigt satt ner bopålar. alltid på väg. om inte rent fysiskt så själsligt, mentalt. för orolig för att riktigt kalla ngt för hem. kan bero på min barndom. mkt troligt att det beror på det. inte för att den var dålig lr jag inte var älskad och välbehandlad. jag var nog mer det än många andra skilsmässobarn på den tiden. men jag flyttade en del inom släkt och vänkrets när jag var lite. inte så jag själv misstyckte egentligen. jag älskade ju alla inblandade och jag tvivlade aldrig på att dom älskade mig. men saker var att det var tvunget. pga av andra tider, pga sjukdom och pga de som älskade mig ansåg sig göra det bästa dom kunde. och det var verkligen det. men.. jag tror att där i min själ formades min nomad. inte så mkt min längtan att flytta utan bara oron om att det nog kommer att bli så. någon gång i framtiden. vilket i sig är väldigt konstigt då jag faktiskt levt långa tider på ett och samma ställe. men... det har nog varit i själen som jag flyttat. lr inte vågat hoppats att det ska vara för "evigt".

vi flyttade hit ut för ngr år sen. även då fanns tanken att vi skulle flytta vidare. till ngt annat.. ngt annorlunda.. ngt nytt. fram till ngr veckor sen då ett lugn sänkte sig över mig och en insikt gjorde sig tillkänna. nej, sa insikten, vi flytt int´. det här är vårt hem och här ska våra barn känna att dom bor oavsett dom flyttat hemifrån. här ska deras barn kunna känna att deras föräldrar levt. för det har dom hört. genom berättelser. här ska jag och min man bli gamla tillsammans. ändra och pyssla tillsammans. nej, nu är det flyttat klart. fysiskt, mentalt och själsligt. min nomad får bli en bosatt. aint no more movin' i say...


my sweet home...

take me to bed...

...or lose me forever.

det finns passion och skratt i vår säng. oja lugna ner er nu. det har faktiskt INTE ngt med sex att göra. ivf inte den här gången..*skratt*. nej vad jag menar är att, min man och jag kommer alltid på vad vi ska prata om när vi landat i sängen. det är precis som det är ett chip lr ngt som klickar till och startar ett behov att prata. ibland är det faktiskt mkt seriöst, ibland inte. som igår...definitivt inte seriöst alls. för jag menar, hur kan följande ämnen överhuvudtaget definieras som seriösa.

• vilken film/tv-favorit djävul skulle du vilja vara? motivera!

min man sa först den i little nicki men ändrade sig mkt snabbt till djävulen i Constantine, (film med keanu reeves bla) spelade av peter stormare. motiveringen var. "jag menar, hur kall är inte stormare i den scenen då han dyker upp. en mkt hängiven och RÄTTVIS djävul. inte dumt". säger han ja...

jag ansåg i nattens mörker att al palcino i Djävulens advokat är en mer trolig och brutalare. han vänder syn på folk men framstår ändå som en välpolerad affärsman. och vet minsann vilka knappar han ska trycka på för att kunna fresta människor. precis som det ska vara lr hur. motivering? men come on. al pacino.. *ler*.. behövs det ngn motivering.

andra ämnet var

• om du skulle få välja mellan två tidsepoker att dyka upp i, vilken skulle du välja. epokerna du får välja mellan är: spanska inkvisitionen dvs senare delen av 1400-talet.. LR.. lr.. 80-talet. ja ni vet.. 1980-talet.
  

för mig var valet mkt enkelt. jag valde spanska ink... för jag tror jag hade haft lättare att klara mig undan dom fanatikerna än den fruktansvärt dåliga musiken, hemska klädstilen med acc.. samt håret.

min man.... han var redan på väg till drömmarnas land. *skratt*... välsigne den karln. han står verkligen ut med mig. han skulle nog både klara av spanska inkvisitionen OCH 80-talet.. eeeeasy...