...that's home.
lite så har det nog varit för mig genom livet. aldrig riktigt satt ner bopålar. alltid på väg. om inte rent fysiskt så själsligt, mentalt. för orolig för att riktigt kalla ngt för hem. kan bero på min barndom. mkt troligt att det beror på det. inte för att den var dålig lr jag inte var älskad och välbehandlad. jag var nog mer det än många andra skilsmässobarn på den tiden. men jag flyttade en del inom släkt och vänkrets när jag var lite. inte så jag själv misstyckte egentligen. jag älskade ju alla inblandade och jag tvivlade aldrig på att dom älskade mig. men saker var att det var tvunget. pga av andra tider, pga sjukdom och pga de som älskade mig ansåg sig göra det bästa dom kunde. och det var verkligen det. men.. jag tror att där i min själ formades min nomad. inte så mkt min längtan att flytta utan bara oron om att det nog kommer att bli så. någon gång i framtiden. vilket i sig är väldigt konstigt då jag faktiskt levt långa tider på ett och samma ställe. men... det har nog varit i själen som jag flyttat. lr inte vågat hoppats att det ska vara för "evigt".
vi flyttade hit ut för ngr år sen. även då fanns tanken att vi skulle flytta vidare. till ngt annat.. ngt annorlunda.. ngt nytt. fram till ngr veckor sen då ett lugn sänkte sig över mig och en insikt gjorde sig tillkänna. nej, sa insikten, vi flytt int´. det här är vårt hem och här ska våra barn känna att dom bor oavsett dom flyttat hemifrån. här ska deras barn kunna känna att deras föräldrar levt. för det har dom hört. genom berättelser. här ska jag och min man bli gamla tillsammans. ändra och pyssla tillsammans. nej, nu är det flyttat klart. fysiskt, mentalt och själsligt. min nomad får bli en bosatt. aint no more movin' i say...
my sweet home...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar