...ska berätta en liten historia.. som är så typiskt mig. jag är varken den mest observanta lr har inte ofta huvud på skaft när jag är bland folk. jag har promenerat förbi kändisar av alla slag. många har varit det jag haft som "idol".. allt från hockeyspelare till riktiga skådisar.. ni vet .. den gamla goda stammen. har jag sett dom.. nope.. stått i kö med dom.. åkt rulltrappa med dom.. dom har passerat mig medan jag stått och titta på folk.. skitkass på det där som det märks.. men vid ett tillfälle hade jag både korkpluggar öppna samt huvud på skaft. vilket var en jäkla tur.
så här var det.. satt och väntade på flyget hem.. var ute i mkt god tid.. (klokt) och kommit till det stadiet att jag verkligen såg människor. ni vet.. la märke till ansikte, hårfärg osv. denna gången så hade min blick fastnat på en grupp människor.. kanske 6-7 stycken killar ngr år äldre än mig. jeans, t-shirt, långt hår osv. vid närmare titt så tyckte jag att en av dom var väldigt bekant.. så där irriterande bekant så jag inte riktigt kunde sätta fingret på det. som närmar sig gaten mittemot mig och ngnstans i mitt reströtta huvud börjar bilder och minnen stiga upp ur märket. jodå.. jag kände viss igenom den mannen... jag kände igen alla dom där männen.. för framför mig.. i gaten mittemot där jag satt.. gick stever harris, bruce dickinson, nick o'brain, dave murray bla genom gaten.. DET är den enda gången jag har känt igen ngn av de personer jag är som lite små-"fan" till.. den gången och det gänget. så den kan bli..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar