men så få om skuld. nej inte er skuld utan min.
att jag är biolär. att mitt mitt beteende är sjukt i så många beteenden. att jag sårar de som jag älskar. att jag oroar och gör samma människor frustrerade. att jag fyller människor med ångest och förtvivlan. till en viss utsträckning som jag är fylld. att jag får människor ta avstånd när de inte vet hur de ska hantera min psykiska ohälsa. samt denna rädsla som jag får dom att känna. rädslan att jag inte ska orka längre.
man uppmanas att prata om det. och det gör jag. med människor som är i den allra yttersta cirkeln. de som inte drabbas så hårt och lätt kan koppla bort mig. men pratar, när jag mår som allra sämst, med dom som betyder allra mest. försöker jag att undvika. för jag mår ännu sämre att veta att jag framkallar alla dessa känslor. och jag mår ännu sämre av att känna skuld över det. så jag undviker. jag kapslar in mina svarta demoner i en cell som är min själ.
jag är så trött. trött att vara galen. i min allra bästa stunder kan jag säga att jag ivf är certified. men hur mkt skulle jag inte ge för ngt vanligt normalt. sure, jag vet, alla bär på sina sorger, bekymmer, tragedier. men det gör jag oxå. oro över barn som far dåligt, dåliga relationer omkring mig, oro över ekonomi, oro över vad som ska hända dom jag älskar mest. på det kommer min oro över nästa skov. det tar hårt på en kropp att ena vecka-14dar segla som en galning i hypomaniskt fas för att nästa sjunka som ett blysänke djupt i det kalla mörka vattnet som depression är. stress över situationer jag inte kan kontrollera, hur små saker kan knuffa mig hårdare och närmare över den kant som jag ALLTID befinner mig vid. konstant måste försvara mitt sjuka beteende i häftiga och uppslitande diskussioner, se bristen av förståelse, och känna mig ännu mer ensam än vad jag redan är i depressionen. och så denna otroliga skuld. att jag förorsakar så mkt sorg. samt rädslan.. hur länge kommer ngn att orka? när kommer sista tåget att gå?
så mkt sorg och skuld jag känner över att inte kunna vara det stöd som ngn kär behöver, och jag inte kan vara det. att vara otillräcklig som mamma, partner, vän. där kommer definitivt skammen in. hur är jag som människa om jag inte kan vara till hjälp för de som jag säger att jag älskar? när jag tycker det är jobbigt med samtal och sms, samtidigt som jag längtar så fruktansvärt mkt efter närhet. en närhet, som jag känner det gör mina människor så sårbara och obekväma. just för att dom inte vet hur dom ska göra, säga lr vara. nej, jag älskar mig inte varje dag och allt oftare mindre och mindre.
såg rebecca anserud på tv efter tio och läst om henna. hon frågade vid en föreläsning om hon såg självmordsbenägen ut. hon fick till svar nej. på det svarade hon: varje dag tänker jag på det men bestämt mig för att leva. det låter så enkelt eller hur. att leva. men när man ständigt befinner sig vid den kanten så är det, likt en missbrukare, ett dagligt beslut.
min version av det är att jag VERKLIGEN önskar att det var över snart. att jag var tillräckligt gammal för att få vandra vidare. för jag är så trött att ta det där beslutet varje dag och hålla fast vid det. trött att känna skuld, ensamhet, smärta, sorg, galenskap i min hypomaniska fas.
så säger ni, vi känner oxå skuld. det förstår jag, som förälder så lever jag med det dagligen dax de sista 10 åren, med en extrem intensifiering de sista 5 åren. jag förstår det så väl. men skulden är inte er. vi pratar om skam när det finns så fruktans mkt skuld oxå.. och skulden tynger enormt när det är som mörkast. min själ är gjort av tunnaste rispapper...så skör..
the ligths out and it is a close call...
jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva
ann heberlein.
