fly away....

...i wanna get away.. i wanna fly away.... den känslan har ju infunnit sig många ggr i ens liv. och återigen så inser jag hur mkt musiken har bidragit till att kanalisera mina känslor, tankar och behov. hur jag på ngt sätt har kommunicerat med musiken, fört ett resonemang om vad som har pågått hos mig, inom mig. musiken har på så sätt faktiskt varit en mkt bättre kurator/terapeut än många människor. naturligtvis kan jag radda upp en hel lista men låtar, för det kan vi ju alla. men jag avstår. istället ska jag bara nämna/lägga ut en låt som i ett specifikt avseende har varit mitt språkrör till yttervärlden.

goo goo dolls... iris




And you can't fight the tears that ain't coming
Or the moment of truth in your lies
When everything seems like the movies
Yeah you bleed just to know your alive


And I don't want the world to see me
Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am
Chorus

there she goes....

….där går verkligen sommaren. Varje år..vid den här tiden så blir jag så där lite halvt blue. Sommaren är förbi och hösten har visat sitt ansikte för första gången. Solig, kall och klar luft. Färgerna verkar lite annorlunda ute. Lite mer tydlig och inte så fulla av..ja..lust. Därmed inte sagt att hösten inte känner lust. I backspegeln så blev väl inte sommaren riktigt som jag hade önskat mig. Vilket det i och för sig väldigt sällan blir. Men.. det blev ingen resa till sundsvall, ingen tur till norrbyskär, väldigt få picknickar i rådhusparken eller besök uppe på gamlia, onsdagskväller. I den utsträckning jag själv ville.

Jag har haft ångest över den undflyende sommaren, speciellt då flera veckor var regniga och fuktiga. Varken sol eller badstrand verkade vara nära. Och de var de inte heller, det värme jag behöver hade gjort sitt vid midsommar och nu var det slut med det. Övriga familjen idiotförklarade mig då jag sa att sommaren var slut. Dom tittade på mig och funderade nog hur min almanacka var konstruerad. Jag funderare snarare hur sommaren var funtad. Nu kan de i varje fall inget säga, nu är sommaren slut. Skolstart är det definitiva tecknet att badbyxor och solstolar har gjort sitt för detta år. Fram med skoluniform och halsdukar. Bilden av skogspromenader med färgglada löv och prassel under fötter för mig mycket romantisk. Därför beslutar jag idag att jag byter ut bilden av mig på strand till mig i skogen. Eller åtminstone något åt det hållet.

Med det sagt så måste jag ändå erkänna att jag är semi-blue. Spotify spelar inga klämmiga låtar med upbeat och av nyare årgång. Snarare åker en spellista fram med gamla godingar. Du vet, de där godingarna som nästan vara gammal när man själv var lite. Creedence, beach b, mammorna och papporna, Joplin och Jimmy h . De passar bra en dag som idag. En dag med höst och tillbakablickar.

California dreaming, Angie, aint no sunshine och listan skulle kunna bli hur lång som helst. Vissa musiker/artister har man som favoriter pga. att man verkligen uppskattar de. Andra tillhör kategorin barndomskänsla. En tredje för att de är duktig om än kanske inte riktigt ens egen cup of tea, så att säga. Den här artisten till hör barndomsmusiken, med sammetsröst.

Alla fruar och gubbar.. im proud to present mr Harold George Belafonete Jr, ni vet, mr banana-boat-guy…